Är detta verklighet ............här sitter jag nu på ett litet rum, som jag delar med en annan person, ....

Väggarna är vita och kala och vi får bara sätta upp ngt litet precis vid sängen...har precis bytt till detta rummet eftersom min förra rumskamrat smygtränade så fort hon kunde...

känner en stor ångest inombords ..kommer saker verkligen att bli bättre eller sitter jag bara av tiden . Här gör jag allt rätt ..precis som de säger men jag vet också att så fort jag ställt mig på vågen och ser fakta av mina förändringar kommer paniken att stiga och sätten att förhindra fortsatt uppgång kommer att betyda mer än ett ev tillfrisknande..dessutom känns det som något så långt borta att jag inte ens kan känna att det lockar ...Har jag överhuvudtaget någonsin varit FRISK o FRI??? ja kanske när jag var liten ..typ när jag gick i låg och mellanstadiet ...sen satte tankarna på bantning igång och sakta men säkert betydde det mer än något annat ...

Kan inte riktigt säga när det egentligen blev ett stort problem ...det började ju så försiktigt med att man ville bli smal och omtyckt...populär ...

Ja så nu sitter jag här ...har förlorat i princip allt !!!

Hade bra betyg och hade allt utstakat ...en bra framtid framför mig men vad hjälper det nu när jag har kastat minst 20 år åt skogen och ägnat all min tid till att styra min kropp så till den grad att jag inte längre vet hur den egentligen ska vara för att jag ska känna mig lugn och harmonisk, glad ,och energirik..

Just nu när jag sitter här känner jag bara avsky och jag vet att detta bara är början...att jag kommer att må ännu sämre och jag vet ej heller om jag kommer att kunna härda ut..VARFÖR blev det såhär....har jag tid att grunna på det ..och måste jag ha svar på den frågan eller ska jag fokusera på att ta mig vidare och KANSKE kanske kunna må bättre..

Som sagt jag har inget kvar ....inget hem ingen familj..ett tvångigt inrutat liv utan glädje  ..bara ensamhet och javisst det är klart smal är jag men hur glad är jag egentligen och vad spelar det egentligen för roll att jag är smal när jag inte har någon kärlek iallafall...känner mig bara ledsen och tom och hade jag vågat hade jag nog gjort slut på eländet ..ser ingen utväg alls ....medans folk runtomkring tror att det bara är att börja äta och att träna med måtta, gå upp i vikt och sen är allt bra...NEJ NEJ NEJ så är det inte även om man emellanåt vill tro på det själv så blir jag snabbt påmind om att problemet är mycket större än så och då kommer känslan av ouppnålighet...om att jag strävar efter något som jag inte kan få ..rädslan för att gå upp i vikt samtidigt tillsammans för rädslan att det slår över i hetsätning eftersom jag får ett sådant sug OM jag ngt , dessa två tillsammans gör ju att jag inte kommer någonstans.

Tränar för att tillåta mig att äta ..äter för lite för jag får ett sug som jag blir rädd för ...vilket ger ännu mer sug och så är karusellen igång.....

Ibland tänker jag att det här går nog bra jag är nog inte så sjuk ändå ..men så plötsligt får jag fullständig panik då jag beställt vad jag trodde var "Vegetariskpizza sallad" och det egentligen var "Vegetarisk Pizza med sallad"...Pizza som är så förbjudet!!!!!!!! Dock insåg jag snabbt att utav de 3 alternativ som gavs ; vegetarisk pizza, lasagne eller korvgryta så var detta de som var bäst av alla 3 hemska alternativ..............

Att man även får spel och känner en otänkbarhet i att äta en saffransbulle kan också påvisa att man har ett problem som är större än att bara uppnå ett visst BMI.

Just nu kanske jag måste tvinga mig att ta en dag i taget och att fokusera på mig själv...ta att jag kommer att må skit och känna mig tjock samt även verkligen acceptera att jag måste upp i vikt och att vågen KOMMER att visa mer för att jag ska övervinna mina rädslor och bli lugn.

Vet inte om jag kommer att orka men som sagt en dag i taget............

Varför ska det vara så svårt att vara "NORMAL"?

Hur kan tankarna på att vara smal eller rättare sagt inte bli större bestämma hur man ska leva sitt liv...och så starkt att man ägnar så lång tid till detta att man glömmer hur det var när man inte tänkte på mat och träning ..hur var det innan det här inrutade livet med tvångsträning och full mat kontroll tog över..

Hur var det att känna sig mätt och belåten och hur var det att ta en sovmorron? ...att bara sova till man vaknade och åt en frukost, stack iväg till kompisar och bara va!! eller vid jultid gick ner i källaren till TV och tittade på jullovsmorron innan resten av familjen vaknade..

Hur var det att när man skulle till basketträningen och kände sig hängig ..bara lät bli att åka dit,eller att bara lägga sig på sängen och slappa. Lyssnade på trackslistan och va fullt upptagen med att trycka på paus i inspelningen när det snackades mellan låtarna...Fara till stallet och mysa med hästarna utan att vara stressad för att snabba sig hem och hinna springa en runda för att få äta ngt.

Allt detta skit som nu styr mitt liv sitter djupt och när man inte vet ngt annat är det ännu svårare att känna styrka och lockelse till förändring till ngt som skulle vara roligare ..var finns glädjen till detta när man inte ens har ork och styrka att upprätthålla en förändring mer än två dagar??

Lockelsen till ett bättre liv blir blekare och blekare och känns svårare och svårare att nå ...

Va så taggad när jag åkte hem för en vecka sedan....men...allt glider tillbaka. Värsta är att man hittar ett nytt ekorrehjul att springa i ...vill inte samtidigt som.man vill ...allt känns meningslöst o en riktig o varaktig förändring känns långtborta.

Nu har snart en vecka gått av min bedömningsvecka och det har verkligen varit upp och ner. Om jag sätter mig ner och känner efter blossar ångesten upp och jag mår skit..men samtidigt måste jag nog detta för att se att det inte är farligt att känna ångest..jag orkar inte kämpa emot längre och jag tänker heller inte ge efter och hamna på den andra flanken.(bulimiträsket)

Inatt sov jag ingenting det kröp i hela kroppen och det kändes nästan som när man har urinvägsinfektion..Alla tankar som for omkring i huvudet. Tidigare på kvällen hade jag ett samtal med en av vårdarna på avdelningen eftersom jag kände en sådan frustration inobords och hade hela känslan av att det inte går att bli frisk. (hade pratat med intagna som förut varit anorektiker och som nu föll över i bulimi/kompensation) jag hade en hopplöshet inombords och jag bara grät och grät..samtalet med vårdaren fick mig att tänka lite till.. ALLA är vi inte likadana och alla reagerar inte likadant, det finns en väg ut och det finns de som blivit friska ..Jag behövde diskutera detta och jag fattade i den stunden beslut om att jag skulle äta kvällsfika, som jag inte gjort tidigare under veckan då jag tyckt jag ätit tillräckligt på dagen..Beslutet grundade sig bla på att jag faktiskt har ett konstant sug efter mat och att detta faktiskt beror på att jag är underviktig och att jag inte gett min kropp  vad det behöver under en mycket lång tid. Samtidigt måste jag hålla mina tider och mängder inom en som jag måste lära mig "normal" mängd tills jag kan börjag lyssna på kroppens egna signaler... idagsläget känner jag bara ett konstant sug= ett monster inombords som bara vill ha mer och mer mat!! Monstret väcks när jag tar en tugga och det är därför som jag förut inte ätit eller bestämt innan hur mycket jag ska äta ..jag har inte haft några riktiga, pålitliga känslor för detta och eftersom jag varit på fel väg i så många år måste jag börja om från börjar och lära mig vad som är normalt. Vilken mängd man ska äta för att tillgodose kroppen med näring bara för att kunna fungera. I allafall tog jag min kvällsmacka och sen gick jag in på mitt rum. Tankar på ; -hur ska jag nu göra när jag kommer hem, - hur ska jag göra imorron, - m.m for omkring i mitt huvud samtidigt som jag inte vill fortsätta följa min sjukdom genom att inte äta och trycka undan odjuret inom mig så vill jag fejsa det och på så sätt förgöra det och få bort det... jag har ju faktiskt levt med odjuret inombords i många år men jag har aldrig fullt ut mött det och stått ut med suget under en längre tid...jag behöver nog ståut en lång tid för att det tillslut ska ge upp och att min kropps egna signaler ska komma fram och bli pålitliga. Jag KAN INTE jämföra mig med ngn annan människa runt mig. Jag måste plocka fram skygglapparna och bara följag min stig ...den stig som jag inatt bestämde mig för att gå och som innebar att äta hela portioner, inget fusk!!, samt ignorera kompensationstankarna och stå ut med suget som maten kommer att skapa...Jag har inte råd att slira som andra kan göra...DE har inget problem eller rättare sagt skit samma för det är ju jag som inte mår bra i det jag håller på med..vad de gör och hur de mår är helt upp till dem.

Ångesten som kommer när jag äter är tankar som jag måste möta och sen ta bort genom att inte följa. Försöka att öppna mina ögon och se mig omkring på verkligheten på de som faktiskt kan njuta av livet ...för det är ju det jag vill göra.

Kanske måste jag under en tid vara som en robot = trampa upp en ny stig ..men en stig som innebär att jag blir gladare och roligare. Kanske måste jag vara lite tvångig forfarande men med inriktning på friska tvång.

Exempelvis vad gäller maten..där jag troligtvis måste lägga upp ett schema och sen följa det till punkt och prickar under en period för att sen kanske kanske kunna lita på min egen kropp framöver..jag måste kanske också lägga upp skriftligen hur jag fysiskt "får" röra på mig, utan att det ska styra mitt liv eller vad och hur jag ätit.

Även om flera av de som ligger här varit här flera gånger MÅSTE jag intala mig själv att det inte är tvunget att jag ska göra likadant...

Jag måste hålla mig på stigen under en så lång tid att jag tillslut kan gå med förbundna ögon innan jag vågar ta en avstickare, annars går jag direkt vilse och faller ner i gropen igen.

Nu är det några dagar sedan jag skrev sist.. men jag känner fortfarande frustration inombords..är instängd i ett rum och vet inte vad jag kämpar för...har inget hem att återvända till och det känns som jag bara äter och sover ..äter och väntar på nästa måltid..

har bara varit ute 15 min idag (det är det enda som var tillåtet) fast att jag blivit lovad 30min. Paniken bara väller inombords och jag känner mig arg, orkeslös och villrådig.

Det är ju INTE normalt att inte få gå ut och visserligen är jag underviktig och har misshandlat min kropp med överdriven träning under en lång tid men att dra det så till denna spets...känns helt fel eller....

Innan jag kom hit hade jag iallafall ett liv som sååg någerlunda normalt ut . Jag arbetade jag unnade mig på helgen men var mycket strikt med matintaget i veckorna och jag tränade mycket varje dag...men som sagt träning är ju färskvara och nu ser jag heller ingen lycka i att det blir fredag eller lördag eftersom jag inte "får " unna mig ngt då.

Nu ska man helt plötsligt äta fil med müsli samt två mackor till frukost, därefter blir det lunch och mellanmål  och middag .....detta är ju mer än vad jag åt på tre dagar förut och då var jag ändå ute och sprang en timme och gick med hunden en timme, minst , per dag.

Vad är meningen med det här???

Jag sitter just nu och försöker lugna mig.. har precis skrivit in mig för en bedömningsvecka pga av en långvarig ätstörningsproblematik..Efter v ska utvärdering göras och vilken sort av hjälp som ska behövas bestäms.

All min problematik har lett till att jag tappat livsglädjen och befinner mig i ett inrutat rutsystem vad gäller träning och kost..har inget roligt att se fram emot och har inte tid till ngt annat än just dessa två ting.

ÄNdå sitter jag här nu och vet inte om jag gör rätt eller om jag ska fortsätta i mitt ekorrhjul ...

Min sambo har gjort slut och vi ska sälja vårt underbara hus ( vi har varit tillsammans i 10år och bott i huset sedan 2003) jag har som sagt ingenstans att ta vägen ..det enda jag har är mitt tvång och mina tankar på mat ...

Orkar jag genomgå ännu en behandling (dock är den här mer intensiv och mer ångestfylld) Känns som man bara äter och sitter och väntar på nästa måltid...en slags uppgödningsanstalt...eller...är det den rätta vägen till att hitta ett liv att leva . Ett liv med glädje och sorg som "vanlig"människa, utan tvång som styr en ...