Hur har det blivit såhär..? märkte inte när det hände o att det hände...livet o hur man lever sinade sakta ut o försvann..

Försöker tänka efter hur det var ..hur det var innan allt det gråa, mörka o hopplösa tog över..

Kommer svagt ihåg en tid av glädje men det var då man var omhändetagen av nära o kära när allt var bekymmersfritt och man bar va...

Man lekte, åt, sov, gick i skolan o njöt, utan att tänka så mycket...när kom förändringen .....vad hände? vad var det som tog bort den där automatiska livsglädjen som bara fanns där ....

Plötsligt var allt så jobbigt...plötsligt kände man ett behov av att sticka ut ,,,,av att vara speciell för att bli omtyckt, för att va ngn som andra ville vara med ...för att vara behövd...o efterfrågad.

Det räckte inte med att bara vara...

Man började förändra sig för att passa in och för att uppskattas..o ju mer man ändrade ju mer uppmärksammad blev man..... tills man gick över den fina gränsen då man tappade kontrollen o uppmärksamheten blev pga andra orsaker...inte längre pga ngt positivt... utan av att man stack ut på ett sätt som man själv egentligen plågades av... men som iallafall gav feedback...och man kunde inte stanna utvecklingen o gåtillbaka...man kunde ju inte erkänna sig besegrad o erkänna att man valt en väg som inte var bra för då erkände man ju ett misslyckande o det var ju det sista man kunde tänka sig...då hade ju alla de som man såg upp till o som man hela tiden strävat efter att vara som ...då hade ju alla dessa "vunnit"....de hade ju fått bevis på att jag bara var en fejk ...ngn som man inte skulle vara vän med ngn som inte kunde vara ngt att umgås med....NU KUNDE MAN JU INTE VÄNDA OM OCH RETIRERA....då skulle ju NEDERLAGET vara ett faktum....hellre död än skamsen...nu sitter man här i en rävsax...

Ändra sig tillbaka till ngt man tagit avstånd från ....ngt man inte trivdes med och med nedböjt huvud gå tillbaka till den intetsägade personen som man inombords inte vill vara eller fortsätta banka huvudet i väggen, vara envis o se hur länge man kan leva med det livet som blivit....

Varför blir det morgon?? fåglarna sjunger, solen skiner....o här sitter jag bakom ett fönster som inte ens går att öppna...

Nätterna är så sköna ...då försvinner jag bort o känner ingenting...

Världen utanför är så ouppnåerlig o främmande att jag har börjat se den som en film...något som ngn hittat på och som aldrig blir en verklighet ....en fantasi som bara lockar med sin närvaro utan att öppna sig för just mig...

Varför har livet blivit en plåga och vad är meningen med allt?

Varför ska man behöva kämpa varje minut....hela tiden denna eviga svarta tillvaro...som en tunnel utan slut..

Mörker runt en hela tiden o inte en gnutta ljus runt dig...livet fungerar som vanligt utanför ditt fönster men innanför den låsta dörren sinar hoppet ut....Folk spatserar ovetandes utanför o rastar sina hundar eller går till jobb o dagis, utan att ha en aning om hur livet kan vara på andra sidan den här fönsterrutan.

Ångesten ligger i luften o den känns bara tjockare o tjockare...som att du konstant plockar från ett konto av liv utan att fylla på.....hoppet är borta sedan länge och känns bara avlägsnare för varje minut.....hur hamnade man här....vill få ett slut men har bakbundna händer o kommer inte bort från detta...

Har byggts på under så många år och götts under lång tid ...vet inget annat o hjulspåren är så djupa att jag inte kan se över kanten...

Friskheten är inte greppbar o jag tappar känner mig som en fånge på livstid...

Inget att längta efter inget som lockar...bara mörker o ensamhet ...varför blev det såhär? varför just jag? varför leva?

Alla runt omkring en bara finns där...de har sina "liv"..men vad är LIVET? 

Känner att jag helt har tappat fotfästet o orken till att hitt ngn mening...varför lever jag ......när allt bara är smärta..vad är meningen?

Har inte kännt ngn riktig glädje på så länge att jag inte vet hur glädje känns...vad är glädje hur kan man fånga den och hur kan man få tillbaka känslan av mening...av att bara leva utan att behöva kämpa och utan att bara önska det blir kväll så man får lägga sig i sängen och bara försvinna bort....

Det där att, försvinna bort, är så lockande emellanåt ..att man skulle vilja att det blev permanent.....

Vad är meningen .....jag har inte tillfört livet ngt och inte fått ngt därför känns det som jag bara hänger kvar och plågar mig varje dag.....har sökt råd hos andra men hittar inga svar varken hos andra eller mig själv...jag är tom och livet är tomt!!!

Varför ska man behöva leva i ett helvete....varför ska det isåfall vara så svårt att bara avsluta det...

Har kämpat så länge nu och får bara skit hela tiden..gått flera år nu utan både glädje o ro.

Livet ÄR inte roligt, perfekt och underbart så som alla andra verkar ha det...

På facebook som nu är den virtuella verkligheten, har alla det så förbannat bra och är det ngn som ngn gång har ngt prolem så är det nästan så att man hoppar baklänges av hur många som ojjar sig o tycker synd men som inte finns där i verkligheten...finns ingen som VERKLIGEN tål att ngn mår riktigt dåligt...det är ju så förbannat obekvämt...o hur ska man bete sig ?

Nej allt ska vara bra...man ska köra ett stenhårt träningspass o vara så jävla duktig och sen ska man äta allt från chaifrön till rawfood o sen sväva på moln av snällhet mot andra ...sköta hemmet o jobbet perfekt o ha en massa bilder på instagram på sig själv o alla sina fantastiska vänner och eller en underbar omgivning där allt är perfekt o bara fyllt med glädje....¨'

va fan va ärliga o dela med ER av verkligheten istället .....livet ÄR inte alltid underbart eller är det bara jag som är drabbad av detta helvete till liv..?

Det oundvikliga var där..jag var tvungen att göra något ..

Varje morgon som klockan ringde var ångesten outhärdlig ...ångest för att jag var tvungen att träna för att jag sedan skulle få äta..o det som var tillåtet att äta var endast ett fåtal produkter som "friskus" industrin vurmade för...

KVARG..lättfil, hallon, vattenmelon, grönsaker och riskakor bla...och till helgen kunde jag gå ut från ramen och äta naturgodis på kvällen....

Kroppen kändes som betong men jag stängde bara av och lyssnade inte...fortsätt följa ditt schema ..alla dagar ska se lika dana ut ..fortsätt fortsätt....träna, jobba, följ ditt mönster...

Tillslut orkade jag inte mer .....kontaktade Capio i Malmö och efter samtal med dem överenskommelse om att jag skulle ta en sviktplats* i Lund för att påbörja rutiner vad gäller ätande och bryta tränings/kompensations mönstret..(Man trodde inte att jag skulle kunna hantera att bryta tränings rutinerna själv och att de skulle bli jobbigt för mig på kvällarna när jag kom hem då Capio erbjuder dagverksamhet..... )

* några veckors inläggning på en avd .

Jag blev uppsatt på väntlista för plats i Lund.

Dagarna gick och ångesten blev starkare o starkare varje morgon ....samtidigt som kroppen kändes tyngre o tyngre och jag kunde inte förstå att jag kände såhär..jag tränade ju inte lika mycket som förr och ändå kände jag mig segare o tröttare än någonsin...skulle jag orka hålla ut??

Tillslut kom det ett brev med posten....jag va kallad till inledande samtal med läkare i Lund..

Lovade ju i mitt förra inlägg att jag var tillbaka...men tiden gick och allt rullade på precis som jag skrev i just förra inlägget...inget mer blev skrivet eller sagt.

NU har jag kommit till den punkt som var oundviklig pga mitt beteende..spiralen jag var inne i snurrade allt snabbare och jag åkte djupare o djupare ner i något som blev outhärdligt ...mitt liv bestod tillslut bara av rutiner o tider...ensamhet o ångest.

Hade inget liv, ingen glädje bara måsten o tidspress. Alla dagar såg lika dana ut och jag såg inget ljus ...bara samma gråsvarta nyans och det blev mörkare o mörkare.

De enda människor jag umgicks med var mina kära föräldrar....utöver dem levde jag ensam med en virtuell facebook värld som min enda kontakt med omvärlden..ja och personalen på min arbetsplats..samt kunderna där...MEN dessa träffade jag ju endast under ett fåtal timmar då jag utförde en uppgift..därefter återgick ju allt till rutiner o tider som följde ett mönster som inte gick att bryta.

Jag gled sakta djupare och djupare ner i deprission o ledsamhet..

Det enda jag såg fram emot när jag vaknade var att jag skulle träffa mina föräldrar och äta middag .....men även detta blev tillslut en jobbig process då allt fler av dessa gånger slutade med diskussion och att vi blev ovänner..

Allt fler gånger sprang jag gråtandes med mitt pick o pack ut och rivstartade bilen och for hem till min ensamhet.

Dagarna bara rullar på och jag undrar om DETTA verkligen är livet?  Vill ju ha ett händelserikt liv ett inpulsivt och levande liv...men klockan ringer och allt följer sitt rutmönster .....

Är jag ensam om att känna denna tomhet i vardagen, i livet....i allt ....hur gör man för att bryta ett livsmönster som blivit så inarbetat att man inte kan se ngt annat...?

Har en underbar lägenhet en underbar hund och en underbar katt men sen...tomhet...och haken är ju den att ju mer ensam man är desto mer inrutat blir det för att man ska fylla en dag med ngt....och ju mer inrutad man blir desto mer isolerad och ensam blir man....man är fast i ett klister som bara blir kletigare och kletigare ...som kvicksand..ju mer man rör sig i det desto djupare sjunker man...

Man håller krampaktigt kvar i rutinerna för att hålla huvudet ovan ytan,,,för att verka vara som alla andra ...följa strömmen...ha fullt upp...hinna alla måsten (som man själv skapat)...vill egentligen bara skrika ut att nu får det vara och dra tillbaka klockan till start...börja pånytt med ett blankt blad en ny målarduk och bara låta det BLI ngt utan att jag styr .....

Vad skulle hända om....?? bara tanken på att inte följa  mallen ger ångest...

Ser på alla andra...hur gör de ? hur gör de för att känna att de lever ett liv som är levande...med upplevelser och inspirationsgivande situationer även i den gråa vardagen...

Känns som jag jagar morgondagen i förhoppning om att den ska ge mig ngt nytt och ändå vet jag att när klockan ringer rullar det på som vanligt!.....