vad är det för dag?....

Tankarna snurrar och dagen går SAKTA...vad finns att göra...bara vänta på nästa måltid..

Sitter fast i ngt som inte är liv..

Ser andra som skrattar och glädjer sig åt saker i livet..saker som tar uppmärksamhet...som gör livet intressant och som ger det en mening...

Saker att se fram emot och längta till...

Bara att planera ngt och känna lust att göra ngt är för mig helt omöjligt..och jag förstår att det kan vara svårt att sätta sig in i det också..

Vilken glädje det hade varit att bara kunna få känna längtan efter ngt eller bara att känna viljan att göra ngt...vad som helst..

Just nu står livet på paus och har gjort en så lång tid att jag inte längre vet hur det är att känna annorlunda.

Här inne serveras frukost 07:30, lunch 12:00, mellis 15:00 och middag 18:00 och sen är det bara att gå och lägga sig igen och så börjar det om....

Visserligen sökte jag hit för att mitt liv inte var så mycket mer givande innan,,,förutom att jag var ute i friska luften samt att jag träffade lite mer olika människor i förbifarten....men att sitta inne som en fånge och inte riktigt egentligen se ngn mening med det ...bara en paus från ett schema till ett annat...är inte heller ngt jag egentligen vill....det enda är att det ger mina föräldrar en paus från min ständiga närvaro...

Man kallar detta behandling men det är en förvaring...

Friska personer säger sig veta hur JAG känner och hur JAG ska göra för att må bättre MEN när man provat det x antal gånger tappar man liksom tron på att just den här medicinen passar mig...som typ att ge ett penicillin till ngn utan att ge rätt sort...det kommer tillbaka efter dosens slut...

Men jag har inget val....det är ju detta eller befinna mig hemma i mitt skapade fängelse där....och då pengarna inte finns där att prova nya vägar och nya infallsvinklar inte tas emot av bestämmande människor få jag finna mig i detta och sen komma hem till den bistra verkligheten efter dosens slut!!!

Livet är INTE ok...längre...inte för mig iallafall...och det har inte varit det de senaste 20 åren...

Det blir dessutom mer och mer outhärdligt...jag glider och har ingen tro på ngt bättre än att må som jag gör...och vad finns då för mening med att hänga kvar?

Jag lever inte och det enda skälet att jag finns här nu och skriver detta är att jag hängt kvar pga av andra människor runt mig...men då dessa nu "frånfalligt" också ....och jag endast har min familj,,,vilka jag plågar med mitt mående .....önskar jag bara ett slut....

Snälla ge mig iallafall styrkan att ta slut på detta lidande.....snälla låt mig få glida bort ....plåga mig inte längre och låt mig få försvinna...

Livet blev inte som jag trott och förhoppningsvis kan jag komma tillbaka i annan form och då kanske få uppleva glädje på riktig och även kärlek,,,,slippa all plåga som jag nu har dag efter dag...

Snälla nära och kära ....släpp mig och låt mig få den ro jag nu saknar,,,,låt mig slippa att plågas ....

Finns ingen tröst ..ingen återvändo....Nu ska jag bara ta mig hem och få min VILA....

Befinner mig i en bubbla...svårt att beskriva för de som inte själva kännt så men det är som en egen värld..

En värld där andras regler och sätt att agera och vara inte innefattar mig..jag måste helatiden vara annorlunda..agera annorlunda, reagera annorlunda och känna annorlunda...och innerst inne är högsta önska ändå att vara precis som alla andra..

Att vara speciell har fått ett kvitto ...iform av att vara sjuk...

Hjärnan spela spratt..hela tiden ...VARFÖR gäller livet inte mig..hur kom det sig att jag hamnade utanför ramen av ett normalt liv?

Varför tar inte min mardröm slut .....ja jag vet ...har hört det så många gånger....-det är väl bara att ge sig fan och göra så som läkare o behandlare säger...MEN det är det fan inte när ens egna jag motarbetar en och VILL göra på sitt egna sätt...i tron om att allt ordnar sig och blir bra snart...

Vägen till det som kallas friskt och fritt är så otroligt svår, tidskrävand och utan garantier samtidigt som tron på att lyckas och viljan att göra och stå ut inte finns där...

Har hoppat på tåget så många gånger nu men ser inte ljuset i tunneln som skulle kunna locka mig igenom...

Har liksom fastnat i ett hjul...där jag skulle behöva det sociala för att få input och kanske lockas till ljuset men samtidigt är lusten bara att stänga dörren och vara ensam...en sjukskrivning är ju egentligen något som håller mig kvar i min isolation men hur stor är chansen för mig på arbetsmarknaden mot alla friska levnadsglada människor....

Har en liten dröm ...om jag kunde knäppa med fingrarna o vakna imorron...ha ett säljar jobb där jag kunde lägga all min energi på något så inspirerande och lockande som försäljning ...med morötter att lyckas blir bättre på något annat än att vara sjuk...eller ett kontorsarbete där man känner sig behövd och oumbärlig och där man kan lägga all sin kraft på organisering och struktur som nu används på ett sjukt vis....Jag skulle allt visa framfötterna och prestera..för det är något jag kan...

Här hamnar jag i ett döläge...för att få detta jobb erbjudet krävs att jag tar mig en lite bit fram i tunneln för att se ett ljus som lockar mig ut MEN samtidigt tar jag mig inte fram utan att se ljuset....så jag står kvar o stampar...

Kan inte riktigt känna syftet med livet just nu....har inte gjort under en längre tid.

Var det verkligen meningen att jag skulle komma till den här världen ...? Hade jag varit ett djur hade jag rensats ut av naturliga skäl på en gång...

Livet ÄR inte ljuvligt, o roligt eller meningsfullt längre...kommer inte ihåg hur det var att känna glädje..att skaratta spontant att känna glädje överhuvudtaget.

Har man ingen glädje, dröm, önskan eller något som lockar ...så är det inte bara att ändra på saker och genomlida ångest o fasa för att EVENTUELLT finna glädjen igen...är man på botten o inte ser ljuset..vill man bara försvinna o ge upp....

Känner att jag inte VILL och då är det svårt att göra...

Känner mig vilsen..som om jag är inne i en bubbla och världen går på utanför.

Känslan är starkare än någonsin...ser människor utanför fönstret som cyklar till jobb, dagis osv..alla har ett mål vart de ska och vad de ska göra just i detta nu och resten av dagen...deras liv bara är ....

De arbetar, umgås med vänner, tränar, går på bio, läser en bok sitter en stund i solen med en kopp kaffe...planerar helgen, semestern osv.

Jag bara är här ..varför...varför fungerar inte jag ? varför kan inte jag också bara fungera i det vardagliga livet där man längtar efter speciella tillfällen eller speciella saker...

Jag känner ingenting ...för allt känns så avlägset...bara att se ngn ta en korv på stan för de är sugna på det och då  varken få ångest eller tänka på hur mycket de måste träna nu eller hur de "får" äta resten av dagen eller veckan....att ta en korv så spontant är för mig som att ta en yxa och hugga av mig armen...= helt omöjligt...där är en spärr

Sådant som är "simpelt" för "vanliga" människor, de utanför min bubbla, är så långt från vad jag kan göra att det känns som jag inte är med ,,,,inte finns på riktigt...

Det är som jag lever i en paralellvärld, där jag bara kan observera LIVET utan att själv leva...

Runt mig har jag människor som säger att de har lösningen för mig ....MEN den känns nästan omöjligare än stanna i eländet...och det känns som jag kommer ännu mer från "verkligheten" ...följer jag deras förslag till punkt och prickar kommer jag också att vara i en bubbla utanför...under kanske för evigt ..dock kommer andra inte att se min ständiga fight ...då den då blir maskerad, och ännu jobbigare att uthärda, då de utanför bubblan kommer att reagera och kommentera ...vilket gör arbetet ännu jobbigare ...och tänk om det ALDRIG tar slut ...orkar jag både hata mig själv och hata livet tillräckligt länge i förhoppning om att det blir bättre längre fram bara jag står ut...dock finns inga garantier ......

Jag har INGEN motivation att göra fullt ut och gör jag halvdant..... KAN jag leva så?

Den där spärren jag har inombords är så stark....den spärr som "vanliga" människor har mot att skjuta ngn den kommer vid tillfällen då ngn tex skulle bjuda på tårta...

Spärren stoppar mig från saker som för de utanför bubblan inte ens registrerar......

Livet är där ute men jag kan bara titta på!

Tillbaka på avd efter en vecka hemma..

Känner mig trängd in i ett hörn...ångest och ångest...kramp i bröstet och vill bara sluta andas....

Ingen tror på en och alla känns som fiender....finns inget och ingen att hålla om och som ger en livslust...

Varför ska jag vara här och fyllas med mat o näringsdrycker när jag ändå inte ser ett liv utanför...låt mig få komma hem och sluta mitt liv i egen regi...om det tar ett till två år so bee it...här förlänger jag bara lidandet ännu mer och ilskan gror inombords på allt o alla runt mig som låtsas bry sig men som inte förstår min smärta inombords...

Snälla hjälp mig få ett slut på mitt lidande snabbt!!

I eftermiddag skriver jag ut mig och sen väntar jag bara på att få avsluta mitt 20-åriga lidande i lugn o ro...hemma.

Här står jag nu på mitt rum o skriver....det öser ner utanför fönstret o det känns nästan skönt...egoistisk som jag är...för det är ju verkligen inte skoj för alla de som har avslutningar o studenten idag....men vad bryr min insnöade verklighet om det...livet rullar ju ändå på utanför , vare sig jag tycker si eller så eller vare sig jag mår si eller så.

Tankarna i mitt huvud är svarta o jag vill bara att tiden ska gå snabbt...kan det inte bara vara slut på dagen så jag får gå och lägga mig igen...så att dagarna går snabbt ...samtidigt vet jag att det inte hjälper ...för vad väntar jag på egentligen..jag har ju ändå inget längre fram som skulle göra dagen annorlunda från idag...dagarna framför mig ser ju ändå likadana ut ...med skillnad från att det som är utanför fönstret kan skifta..men det är ju inget som jag kan ta del av för det är ju inte tillgängligt för mig o det är ju en värld utanför ...något som rullar på oavsett om jag tycker si eller så eller mår si eller så......

Hälsohetsen påverkar många av oss...o ätstörningar finns o är vanligare än vi tror....man behöver inte SE sjuk ut för att vara sjuk i en ätstörning eller hälsostörning som jag nog hellre skulle vilja kalla det..

Kolla in på närmaste gym nu och jag lovar att vid närmare intervju av de som var där så är de där för att de måste eller borde ..osv inte för att känna sig starka o må bra ...nej för att de ska kunna "unna" sig och för att rättfärdiga det de åt igår eller ska äta framöver....

Man kallar det "synda" o "unna" sig så fort ngt är gott.....

Bedömningarna är farliga eftersom de sedan snabbt snappas upp av barn o andra runt en o tillslut är det så mycket man ska undvika.. sen är det ju så att ju mer man undviker,,,ju farligare o mer ångestgivande blir det...

Har själv hanat fel o träffar o har träffat 12-13 åringar o uppåt som ser en pizza som lika farligt som att ta självmord...att vikt nedgång är viktigare än ngt annat ...att kompensation står så högt på agendan att man inte har tid att leva.....en glass som förut var ngt man njöt av i solen o som inte fick konsekvenser vad gäller skuld nu känns så skrämmande att man gör allt för att undvika....att folk stoppar fingrarna i halsen eller springer flera mil för att de ätit ngt som de "inte borde"...Varför har allt blivit så snett?

Idag finns nästan inga motionärer så som de var förr ...då man kanske tog en eller två rundor i joggingspåret eller en promenad för hälsan i allmänhet ...nej nu ska man springa maror , cykla milar, bestiga toppar o allt ska läggas ut på sociala medier så att man får den respons som man så gärna suktar efter...uppmärksamhet är allt!! tydligen inte hur man EGENTLIGEN mår inombords!!