Varför ska man behöva leva i ett helvete....varför ska det isåfall vara så svårt att bara avsluta det...

Har kämpat så länge nu och får bara skit hela tiden..gått flera år nu utan både glädje o ro.

Livet ÄR inte roligt, perfekt och underbart så som alla andra verkar ha det...

På facebook som nu är den virtuella verkligheten, har alla det så förbannat bra och är det ngn som ngn gång har ngt prolem så är det nästan så att man hoppar baklänges av hur många som ojjar sig o tycker synd men som inte finns där i verkligheten...finns ingen som VERKLIGEN tål att ngn mår riktigt dåligt...det är ju så förbannat obekvämt...o hur ska man bete sig ?

Nej allt ska vara bra...man ska köra ett stenhårt träningspass o vara så jävla duktig och sen ska man äta allt från chaifrön till rawfood o sen sväva på moln av snällhet mot andra ...sköta hemmet o jobbet perfekt o ha en massa bilder på instagram på sig själv o alla sina fantastiska vänner och eller en underbar omgivning där allt är perfekt o bara fyllt med glädje....¨'

va fan va ärliga o dela med ER av verkligheten istället .....livet ÄR inte alltid underbart eller är det bara jag som är drabbad av detta helvete till liv..?

Det oundvikliga var där..jag var tvungen att göra något ..

Varje morgon som klockan ringde var ångesten outhärdlig ...ångest för att jag var tvungen att träna för att jag sedan skulle få äta..o det som var tillåtet att äta var endast ett fåtal produkter som "friskus" industrin vurmade för...

KVARG..lättfil, hallon, vattenmelon, grönsaker och riskakor bla...och till helgen kunde jag gå ut från ramen och äta naturgodis på kvällen....

Kroppen kändes som betong men jag stängde bara av och lyssnade inte...fortsätt följa ditt schema ..alla dagar ska se lika dana ut ..fortsätt fortsätt....träna, jobba, följ ditt mönster...

Tillslut orkade jag inte mer .....kontaktade Capio i Malmö och efter samtal med dem överenskommelse om att jag skulle ta en sviktplats* i Lund för att påbörja rutiner vad gäller ätande och bryta tränings/kompensations mönstret..(Man trodde inte att jag skulle kunna hantera att bryta tränings rutinerna själv och att de skulle bli jobbigt för mig på kvällarna när jag kom hem då Capio erbjuder dagverksamhet..... )

* några veckors inläggning på en avd .

Jag blev uppsatt på väntlista för plats i Lund.

Dagarna gick och ångesten blev starkare o starkare varje morgon ....samtidigt som kroppen kändes tyngre o tyngre och jag kunde inte förstå att jag kände såhär..jag tränade ju inte lika mycket som förr och ändå kände jag mig segare o tröttare än någonsin...skulle jag orka hålla ut??

Tillslut kom det ett brev med posten....jag va kallad till inledande samtal med läkare i Lund..

Lovade ju i mitt förra inlägg att jag var tillbaka...men tiden gick och allt rullade på precis som jag skrev i just förra inlägget...inget mer blev skrivet eller sagt.

NU har jag kommit till den punkt som var oundviklig pga mitt beteende..spiralen jag var inne i snurrade allt snabbare och jag åkte djupare o djupare ner i något som blev outhärdligt ...mitt liv bestod tillslut bara av rutiner o tider...ensamhet o ångest.

Hade inget liv, ingen glädje bara måsten o tidspress. Alla dagar såg lika dana ut och jag såg inget ljus ...bara samma gråsvarta nyans och det blev mörkare o mörkare.

De enda människor jag umgicks med var mina kära föräldrar....utöver dem levde jag ensam med en virtuell facebook värld som min enda kontakt med omvärlden..ja och personalen på min arbetsplats..samt kunderna där...MEN dessa träffade jag ju endast under ett fåtal timmar då jag utförde en uppgift..därefter återgick ju allt till rutiner o tider som följde ett mönster som inte gick att bryta.

Jag gled sakta djupare och djupare ner i deprission o ledsamhet..

Det enda jag såg fram emot när jag vaknade var att jag skulle träffa mina föräldrar och äta middag .....men även detta blev tillslut en jobbig process då allt fler av dessa gånger slutade med diskussion och att vi blev ovänner..

Allt fler gånger sprang jag gråtandes med mitt pick o pack ut och rivstartade bilen och for hem till min ensamhet.