Här står jag nu på mitt rum o skriver....det öser ner utanför fönstret o det känns nästan skönt...egoistisk som jag är...för det är ju verkligen inte skoj för alla de som har avslutningar o studenten idag....men vad bryr min insnöade verklighet om det...livet rullar ju ändå på utanför , vare sig jag tycker si eller så eller vare sig jag mår si eller så.

Tankarna i mitt huvud är svarta o jag vill bara att tiden ska gå snabbt...kan det inte bara vara slut på dagen så jag får gå och lägga mig igen...så att dagarna går snabbt ...samtidigt vet jag att det inte hjälper ...för vad väntar jag på egentligen..jag har ju ändå inget längre fram som skulle göra dagen annorlunda från idag...dagarna framför mig ser ju ändå likadana ut ...med skillnad från att det som är utanför fönstret kan skifta..men det är ju inget som jag kan ta del av för det är ju inte tillgängligt för mig o det är ju en värld utanför ...något som rullar på oavsett om jag tycker si eller så eller mår si eller så......

Hälsohetsen påverkar många av oss...o ätstörningar finns o är vanligare än vi tror....man behöver inte SE sjuk ut för att vara sjuk i en ätstörning eller hälsostörning som jag nog hellre skulle vilja kalla det..

Kolla in på närmaste gym nu och jag lovar att vid närmare intervju av de som var där så är de där för att de måste eller borde ..osv inte för att känna sig starka o må bra ...nej för att de ska kunna "unna" sig och för att rättfärdiga det de åt igår eller ska äta framöver....

Man kallar det "synda" o "unna" sig så fort ngt är gott.....

Bedömningarna är farliga eftersom de sedan snabbt snappas upp av barn o andra runt en o tillslut är det så mycket man ska undvika.. sen är det ju så att ju mer man undviker,,,ju farligare o mer ångestgivande blir det...

Har själv hanat fel o träffar o har träffat 12-13 åringar o uppåt som ser en pizza som lika farligt som att ta självmord...att vikt nedgång är viktigare än ngt annat ...att kompensation står så högt på agendan att man inte har tid att leva.....en glass som förut var ngt man njöt av i solen o som inte fick konsekvenser vad gäller skuld nu känns så skrämmande att man gör allt för att undvika....att folk stoppar fingrarna i halsen eller springer flera mil för att de ätit ngt som de "inte borde"...Varför har allt blivit så snett?

Idag finns nästan inga motionärer så som de var förr ...då man kanske tog en eller två rundor i joggingspåret eller en promenad för hälsan i allmänhet ...nej nu ska man springa maror , cykla milar, bestiga toppar o allt ska läggas ut på sociala medier så att man får den respons som man så gärna suktar efter...uppmärksamhet är allt!! tydligen inte hur man EGENTLIGEN mår inombords!!

Hur har det blivit såhär..? märkte inte när det hände o att det hände...livet o hur man lever sinade sakta ut o försvann..

Försöker tänka efter hur det var ..hur det var innan allt det gråa, mörka o hopplösa tog över..

Kommer svagt ihåg en tid av glädje men det var då man var omhändetagen av nära o kära när allt var bekymmersfritt och man bar va...

Man lekte, åt, sov, gick i skolan o njöt, utan att tänka så mycket...när kom förändringen .....vad hände? vad var det som tog bort den där automatiska livsglädjen som bara fanns där ....

Plötsligt var allt så jobbigt...plötsligt kände man ett behov av att sticka ut ,,,,av att vara speciell för att bli omtyckt, för att va ngn som andra ville vara med ...för att vara behövd...o efterfrågad.

Det räckte inte med att bara vara...

Man började förändra sig för att passa in och för att uppskattas..o ju mer man ändrade ju mer uppmärksammad blev man..... tills man gick över den fina gränsen då man tappade kontrollen o uppmärksamheten blev pga andra orsaker...inte längre pga ngt positivt... utan av att man stack ut på ett sätt som man själv egentligen plågades av... men som iallafall gav feedback...och man kunde inte stanna utvecklingen o gåtillbaka...man kunde ju inte erkänna sig besegrad o erkänna att man valt en väg som inte var bra för då erkände man ju ett misslyckande o det var ju det sista man kunde tänka sig...då hade ju alla de som man såg upp till o som man hela tiden strävat efter att vara som ...då hade ju alla dessa "vunnit"....de hade ju fått bevis på att jag bara var en fejk ...ngn som man inte skulle vara vän med ngn som inte kunde vara ngt att umgås med....NU KUNDE MAN JU INTE VÄNDA OM OCH RETIRERA....då skulle ju NEDERLAGET vara ett faktum....hellre död än skamsen...nu sitter man här i en rävsax...

Ändra sig tillbaka till ngt man tagit avstånd från ....ngt man inte trivdes med och med nedböjt huvud gå tillbaka till den intetsägade personen som man inombords inte vill vara eller fortsätta banka huvudet i väggen, vara envis o se hur länge man kan leva med det livet som blivit....

Varför blir det morgon?? fåglarna sjunger, solen skiner....o här sitter jag bakom ett fönster som inte ens går att öppna...

Nätterna är så sköna ...då försvinner jag bort o känner ingenting...

Världen utanför är så ouppnåerlig o främmande att jag har börjat se den som en film...något som ngn hittat på och som aldrig blir en verklighet ....en fantasi som bara lockar med sin närvaro utan att öppna sig för just mig...

Varför har livet blivit en plåga och vad är meningen med allt?

Varför ska man behöva kämpa varje minut....hela tiden denna eviga svarta tillvaro...som en tunnel utan slut..

Mörker runt en hela tiden o inte en gnutta ljus runt dig...livet fungerar som vanligt utanför ditt fönster men innanför den låsta dörren sinar hoppet ut....Folk spatserar ovetandes utanför o rastar sina hundar eller går till jobb o dagis, utan att ha en aning om hur livet kan vara på andra sidan den här fönsterrutan.

Ångesten ligger i luften o den känns bara tjockare o tjockare...som att du konstant plockar från ett konto av liv utan att fylla på.....hoppet är borta sedan länge och känns bara avlägsnare för varje minut.....hur hamnade man här....vill få ett slut men har bakbundna händer o kommer inte bort från detta...

Har byggts på under så många år och götts under lång tid ...vet inget annat o hjulspåren är så djupa att jag inte kan se över kanten...

Friskheten är inte greppbar o jag tappar känner mig som en fånge på livstid...

Inget att längta efter inget som lockar...bara mörker o ensamhet ...varför blev det såhär? varför just jag? varför leva?