Hur har det blivit såhär..? märkte inte när det hände o att det hände...livet o hur man lever sinade sakta ut o försvann..

Försöker tänka efter hur det var ..hur det var innan allt det gråa, mörka o hopplösa tog över..

Kommer svagt ihåg en tid av glädje men det var då man var omhändetagen av nära o kära när allt var bekymmersfritt och man bar va...

Man lekte, åt, sov, gick i skolan o njöt, utan att tänka så mycket...när kom förändringen .....vad hände? vad var det som tog bort den där automatiska livsglädjen som bara fanns där ....

Plötsligt var allt så jobbigt...plötsligt kände man ett behov av att sticka ut ,,,,av att vara speciell för att bli omtyckt, för att va ngn som andra ville vara med ...för att vara behövd...o efterfrågad.

Det räckte inte med att bara vara...

Man började förändra sig för att passa in och för att uppskattas..o ju mer man ändrade ju mer uppmärksammad blev man..... tills man gick över den fina gränsen då man tappade kontrollen o uppmärksamheten blev pga andra orsaker...inte längre pga ngt positivt... utan av att man stack ut på ett sätt som man själv egentligen plågades av... men som iallafall gav feedback...och man kunde inte stanna utvecklingen o gåtillbaka...man kunde ju inte erkänna sig besegrad o erkänna att man valt en väg som inte var bra för då erkände man ju ett misslyckande o det var ju det sista man kunde tänka sig...då hade ju alla de som man såg upp till o som man hela tiden strävat efter att vara som ...då hade ju alla dessa "vunnit"....de hade ju fått bevis på att jag bara var en fejk ...ngn som man inte skulle vara vän med ngn som inte kunde vara ngt att umgås med....NU KUNDE MAN JU INTE VÄNDA OM OCH RETIRERA....då skulle ju NEDERLAGET vara ett faktum....hellre död än skamsen...nu sitter man här i en rävsax...

Ändra sig tillbaka till ngt man tagit avstånd från ....ngt man inte trivdes med och med nedböjt huvud gå tillbaka till den intetsägade personen som man inombords inte vill vara eller fortsätta banka huvudet i väggen, vara envis o se hur länge man kan leva med det livet som blivit....

Varför blir det morgon?? fåglarna sjunger, solen skiner....o här sitter jag bakom ett fönster som inte ens går att öppna...

Nätterna är så sköna ...då försvinner jag bort o känner ingenting...

Världen utanför är så ouppnåerlig o främmande att jag har börjat se den som en film...något som ngn hittat på och som aldrig blir en verklighet ....en fantasi som bara lockar med sin närvaro utan att öppna sig för just mig...

Varför har livet blivit en plåga och vad är meningen med allt?