Dagarna bara rullar på och jag undrar om DETTA verkligen är livet?  Vill ju ha ett händelserikt liv ett inpulsivt och levande liv...men klockan ringer och allt följer sitt rutmönster .....

Är jag ensam om att känna denna tomhet i vardagen, i livet....i allt ....hur gör man för att bryta ett livsmönster som blivit så inarbetat att man inte kan se ngt annat...?

Har en underbar lägenhet en underbar hund och en underbar katt men sen...tomhet...och haken är ju den att ju mer ensam man är desto mer inrutat blir det för att man ska fylla en dag med ngt....och ju mer inrutad man blir desto mer isolerad och ensam blir man....man är fast i ett klister som bara blir kletigare och kletigare ...som kvicksand..ju mer man rör sig i det desto djupare sjunker man...

Man håller krampaktigt kvar i rutinerna för att hålla huvudet ovan ytan,,,för att verka vara som alla andra ...följa strömmen...ha fullt upp...hinna alla måsten (som man själv skapat)...vill egentligen bara skrika ut att nu får det vara och dra tillbaka klockan till start...börja pånytt med ett blankt blad en ny målarduk och bara låta det BLI ngt utan att jag styr .....

Vad skulle hända om....?? bara tanken på att inte följa  mallen ger ångest...

Ser på alla andra...hur gör de ? hur gör de för att känna att de lever ett liv som är levande...med upplevelser och inspirationsgivande situationer även i den gråa vardagen...

Känns som jag jagar morgondagen i förhoppning om att den ska ge mig ngt nytt och ändå vet jag att när klockan ringer rullar det på som vanligt!.....