Varför ska det vara så svårt att vara "NORMAL"?

Hur kan tankarna på att vara smal eller rättare sagt inte bli större bestämma hur man ska leva sitt liv...och så starkt att man ägnar så lång tid till detta att man glömmer hur det var när man inte tänkte på mat och träning ..hur var det innan det här inrutade livet med tvångsträning och full mat kontroll tog över..

Hur var det att känna sig mätt och belåten och hur var det att ta en sovmorron? ...att bara sova till man vaknade och åt en frukost, stack iväg till kompisar och bara va!! eller vid jultid gick ner i källaren till TV och tittade på jullovsmorron innan resten av familjen vaknade..

Hur var det att när man skulle till basketträningen och kände sig hängig ..bara lät bli att åka dit,eller att bara lägga sig på sängen och slappa. Lyssnade på trackslistan och va fullt upptagen med att trycka på paus i inspelningen när det snackades mellan låtarna...Fara till stallet och mysa med hästarna utan att vara stressad för att snabba sig hem och hinna springa en runda för att få äta ngt.

Allt detta skit som nu styr mitt liv sitter djupt och när man inte vet ngt annat är det ännu svårare att känna styrka och lockelse till förändring till ngt som skulle vara roligare ..var finns glädjen till detta när man inte ens har ork och styrka att upprätthålla en förändring mer än två dagar??

Lockelsen till ett bättre liv blir blekare och blekare och känns svårare och svårare att nå ...